smilinggayman

Ibland skojar jag till det när jag är ute på stan. Jag ställer mig mot en vägg och står alldeles blickstilla. Sen ser jag om folk som passerar upptäcker mig. Det gör de oftast inte, de bara går förbi utan att märka mig. Ha ha...jag lurar dem nästan varje gång...ha ha...

Ha ha...ibland roar jag mig med att stå alldeles still på gatan och låtsas vara en staty. Jag kan stå så en bra stund och studera omgivningens reaktioner. Ibland kommer det fram någon och petar på mig, men jag spelar helt oberörd och bevarar illusionen. Förra torsdagen blev dock inte vidare lyckad. Jag hade ätit ärtsoppa till lunch på Drottningbaren och kände kraftiga väderspänningar, och var efter en stund helt enkelt tvungen att ge efter för trycket. Då blev det liv på uteserveringen en meter bredvid, kan jag lova!

 

Så fånigt! Varför kallas det för indiansommar? De däringa spelande indianerna har ju inte stått och musicerat på Gyllentorget på två år nu, vad jag har sett. Folk har då ingen koll på vad som händer på stan...

Jag minns Ulla, min gamla granne. Hon har lång och ståtlig och hade illrött hår. Ja, henne minns jag väl. Men vad hon hette, det kan jag baske mig inte komma ihåg...

Jag tror bestämt hösten börjar göra sig påmind. Snart är dagarna förbi när man kunde slänga kavajen över axeln och vandra omkring i skjortärmarna. Men hösten har också sin tjusning kan jag tycka. Då kan man äta kräftor, ta fram finaste gå-bort-handskarna och se på de gula löven.

Tjosan, hejsan! Jag säger som Jockmocks-Jocke, ha ha ha...

Själv kallades jag för Jocke Luring i småskolan, för att jag brukade...nä, vänta...det var ju granngrabben det...

Vad jag kallades vill jag inte gå in på...

 

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till målet?

Jo, det är jag! Ha ha ha ha...

Hej, det är jag igen - enbente mannen! Ha ha ha...

Eller som de kallar mig i England - Mister Benet! Ha Ha Ha...!