Höstens bistra fläkt
Nu återstår inte många dagar innan hösten åter gör sitt intåg. Men vad bryr jag mig om det? Jag säger som Sune Mangs: Sol ute, sol inne....äh...sol hos danskar, sol hos finne.
Däst
Fy...
Jag var och åt raggmunk på Drottningbarbaren tidigare idag och jag tror jag tog till mig en väl generös portion. För nu spänner det i buken minsann.
Jag känner mig som den där gubben i den där filmen...han som ni vet, skulle åka till det där stället...och träffa hon det där fruntimret. Han åt ju en massa, vad det nu var...och sen så vad heter det så träffa han den där andra gubben och de åkte iväg in nån bil nånstans.
I alla fall...det var en spännande film. Och jag känner samma spänning nu.
Kukeligömma
Ibland tycker jag om att gömma mig för påträngande element. Som häromdagen när jag satt på en bänk i Trädgårdsföreningen och plötsligt hörde ett prassel i buskaget. Jag tänkte: nu får det väl ändå vara nog med alla dessa nyfikna personer som hela tiden smyger och stryker runt min enkla person.
Så jag lokaliserade ljudet och hoppade fram med ett högt tillrop. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skrika, så jag skrek "Bisonoxe" i brist på bättre idéer.
Personen i fråga visade sig vara en kvinna som påstods sig vara stadsarkitekt och hon blev rasande över att jag hade trampat ner de nysådda rabatterna när jag gjorde mitt utfall. Så jag linkade moloken iväg och skämdes som en hund...en liten Norfolkterrier för att vara exakt.
Som ett rö i vinden
Just nu går jag på moln. Jag låter livet föra mig framåt utan kontroll. Jag följer mina insting...instickning...inkstinker och följer med strömmen. Det känns nytt och annorlunda...och lite skrämmande. Var ska resan sluta? Vart leder stigen? Det känns ovant, men ovanor är inget jag har så...så...så...vad var det jag tänkte på? Nä, nu kom jag av mig...men härligt är det. Vad det nu var jag tänkte på.
Gå på stan
Att lördagsflanera är ett otyg. Söndagspromenaden däremot...aaah! Då trivs jag som fisken i skyn. Jag spankulerar utmed gågator och torg, känner vinden i håret och kammen i fickan. Men där finns något annat också...jag undrar vad det kan vara?
Smörsångare
...En dag i september...mötte jag dig...lajdidajdidaj...
Man kanske skulle blivit sångartist ändå? Min stora idål är Lasse Lönndahl. Eller "den eviga tonåringen" som han också kallades. Detsamma kan sägas om mig. Åren gå, men min skönhet bestå. Och sångrösten...ja, den är sannerligen intakt.
