smilinggayman

Hur underbart är det inte när svalorna gör sin entré i vårt avlånga land? De svävar fritt omkring uppe i den blåa skyn, obekymrade om livet här nedanför. För mig är svalorna inte bara det säkraste av vårtecken utan även en symbol för tro, hopp och drömmar.

Häromdagen stod jag i Domkyrkoparken och glanade upp mot den klara vårhimmelen. Där uppe fick jag syn på en svala som cirkulerade och fylldes genast av salighet och förtröstan. Men då! Plötsligt klatschade det till i mitt anlete och jag förstod att den förgrymmade rackaren hade tömt sitt avträde.

Nej, några svalor vill jag då rakt inte se mer...

Bäst som jag stod där på stadens torg kom det fram en besynnerlig individ och presenterade sig som Broder Sigurd. Jaså, har jag en bror, tänkte jag och började fråga honom om varför han inte dök upp på den senaste kusinträffen.

Han gav någon märklig bortförklaring som jag inte begrep och förde istället in samtalet på något slags förening som hette Frimurarna. Han menade att jag skulle passa utmärkt som medlem. Fri må jag vara, men någon murare är jag då rakt icke. Och passar det inte att dyka upp på släktträffarna så behöver han inte göra sig besvär med att fjäska och försöka få med mig i hans fåniga förening. Nej, vill jag se en mur så går jag till Stångån och beskådar Drömmarnas Mur och där finns även en bro - och fler bror än så behöver jag inte.

Idag var jag i uraffären när det kom in en uppjagad man. Han behövde en ny klocka sa han till expediten. Jag bröt in och sa:

- Ring till SJ!

- SJ??? Varför då?

- Jo, de spårar ur!

 

TOUCHE!

Kan ni tänka er mig utan hår - jag kan det icke!

Jag vill bada i pomada och smeka min skult med kammens smala tänder. Utan mitt hår vore jag icke jag utan någon helt annan. Hmm...spännande. Undrar vem jag vore då? Antagligen Yul Brunner eller Terry Salavas, det skulle inte vara så illa det heller, när jag tänker efter!

Häromdagen åt jag min sedvanliga lunsj på Lorient. Då kom det fram en stilig karl som kallade sig för Salsakungen. Han frågade om jag brukade dansa salsa och jag svarade såklart jakande på det. För är det något jag verkligen kan så är det att inta ett dansgolv med ståtlighet och pondus. Salsa har jag inte provat, men övrig styrdans behärskar jag till fullo. Fast det vore lättare om de inte envisades med att spela en massa högljudd musik samtidigt, jag tycker det är vanskligt nog att koncentrera sig på stegen utan att ha en massa oväsen i öronen. Nej, det är verkligen ett oskick stadens dansetablissenmang har att de spelar en massa musik. Usch!