Varför så blek om kinden?
Skjorta, väst, kavaj. Slips, slipsnål, manchett. Bröstnäsduk...och så var det nåt mer... Hmm..vad kan det ha varit? Skoputs kanske? Ha ha, det får mig att tänka på när Jocke Luring och jag smörjde in Benny Ragnetoft i skokräm och ledde runt honom på stan och sa: här kommer en äkta afrikanare. Ha ha , det var tider det...ha ha...
Gyllene tider
Gyllen är ett trevligt ställe. Där tar jag mig gärna en fika. Fint namn också...Gyllen. Det är där jag och mina jämnåriga brukar samlas, den gyldene årgången. En gyllene kavaj vore på sin plats, när jag tänker efter.
Nja förresten, jag vill inte göra så mycket väsen av mig. Jag trivs bättre lite i skymundan, i lugn och ro. Men en gyllene solbränna i ansiktet är aldrig fel! Det händer faktiskt att folk tar fel på mig och Björn Ranelid. Senast igår, då tog jag själv fel när jag stod och kammade mig framför spegelln. Hu, det var hemskt...
TV-kändis
Idag mötte jag en besynnerlig kvinna. Jag stod som vanlig och skötte mina egna ärenden när hon kom fram och frågade vad klockan var.
Jag tänkte: detta är nog dolda kameran, och försökte lokalisera tv-fotografen. Jag såg ingen, men tänkte att jag ändå skulle ge tv-tittarna en härlig föreställning där hemma i soffan. Så jag gjorde mina allra fulaste grimascher mot kvinnan och sa "blääää".
Ha ha...den hade hon inte räknat med. Men är man en sång och dansman så är man.
Fast några tv-kameror såg jag aldrig...
Våriga känslor
Rajdidaj...rajidididaj...här går jag och gnolar på en yster melodi.
Visst är det härligt när våren gör sig påmind. Sol i hjärta, sol i sinne, det är min stil det.
Jag minns min ungdoms sköna vårar när jag och Jocke Luring cyklade runt och spanade på flickor. En dag stod vi vid staketet vid badstugatan när Jocke sa att stadens läckraste böna stod där bakom.
Jag fattade mod till mig och skulle ta henne med storm, Så jag lade på en rejäl busvissling och hoppade fram med orden: kom i min famn, du fagra mö!
Då såg jag att det var Hulda Jansson, vår tant från matbespisningen, som stod där...aj aj aj...
Stilfull sång
Usch! Vilket patrask man ser när man är ute och spankulerar på stadens gator. Slapp klädsel och slapp hållning. Säkert onyktra också.
Själv håller jag dock stilen. Min stora förebild är Lasse Lönndahl, det var en stilig karl det! Sjunga kunde han också. Och jag är inte så pjåkig att ta ton heller, om jag får säga det själv. Min favorit är den där sången...ja vad heter den nu igen? Den där som är så bra...som handlar om...ja, bra är den hur som helst!
