smilinggayman

Nu har jag stått här hela dagen utan att Jocke Luring har dykt upp. Det var visserligen 30 år sedan jag såg honom senast, men någon gång borde han väl komma. Nästan lite oförskämt, på min ära. Men jag får väl stå här imorgon också då...

En gång jag segla i hamn...la la la...rajdidajdidaj...ja Taube har alltid varit en förebild för mig. Vi är både tjusiga, beresta och fullskaliga jäntlemän. Måhända att jag är strået vassare, men det är inget jag går och skryter om...

Skulle jag vara fisförnäm? Snick snack!

Förnäm är jag förvisso, och det kanske har hänt att jag fisit något enstaka gång, det stämmer. Senast igår faktiskt. Jag hade ätit rotmos och fläsk på Drottningbaren, och när jag kom ut så lade jag på en riktig...äh...jo så att...nu pratar vi inte mer om det...

Jag kan inte släppa det där med att bli staty. Nu har jag provat att stå staty både på Gyllentorget, i Stora Lars-parken och...ja, vart var det nu igen? Nåväl, nu tror jag att jag har funnit mitt rätta element. Jag ska självklart stå staty i Trädgårdsförseningen. Det är ju nästan som mitt andra hem. Där har jag upplevt så mycket härligt i mina dagar. Men också en del hemskheter. Som när Bosse Högtoft, Danne Stråhed och jag lekte kurragömma och jag gömde mig i en myrstack. Nä, det var inget vidare...

Man kanske skulle sadla om till busschåfför på gamla dar? Det tror jag är ett jobb som skulle passa mig. Jag skulle föra fram min buss med pondus och stil. Tuta högljutt när jag susar fram på gatorna. Aaah, vilken frihetskänsla. Jag skulle stanna lite här och där, ta en fikapaus och utforska stadens gator. Ta en snurr på torget, smyga in i gränderna, kanske ta en tur ut till Roxen. Ja, det där tål att tänkas på.