Stirrigt

Vad är det egentligen med folk? Igår stod jag och tittade intensivt på en människa. Plötsligt riktade han blicken mot mig och stirrade mig rakt i nyllet. Så stod han i säkert fem minuter. Han glodde och glodde, men jag är inte den som viker ned blicken. Nä nä, mig kör man inte med. Men vad är det för fel på folk, stå och glo sådär? Ja, jag säger då det...

Fastnat i brevinkastet

Äsch vad det ska klia. Man vill ju inte riva för mycket i ändalykten men ibland kan jag helt enkelt inte låta bli. Jag måste rafsa och krafsa. Ibland för jag ner handen hela vägen där bak så den liksom kommer upp på framsidan. Då kommer jag åt på helt nya ställen. Inte luktar det gott inte...men skönt är det!

Det är jag värd

I dagarna utses årets julvärd på tv, men ännu har jag inte fått någon förfrågan. Jag förstår att TV 1 vill överraska och hålla på det så länge som möjligt men nu pirrar det verkligen i magen. Eller om det är raggmunken på L´Orient som gör sig påmind?
Hur som helst så har jag börjat öva inför den stora dagen. Jag har ju inte så mycket annat för mig på julafton, om man säger så. Jag har tänkt ut exakt vad jag ska säga för att presentera inslaget med Ferdinand. Då ska jag säga: Och nu kommer Ferdinand!
Inte lätt det där, men jag tror jag fick till det ganska bra.

Hemlisen och jag

Ho ho, var är ni? Här är jag. Och jag har en hemlis. Nu blev ni nyfikna va? Men jag tänker aldrig berätta vad det är. För är det något jag kan så är det att bevara en hemlighet. Jodå, så är det.
Och hemlisen är att jag precis hittade en tiosedel i en kavaj i gabberåben. Så nu ska jag in till stan för att förlusta mig. Jajamän, livet leker.

Kundhiss

Vad hette han nu som stod i hissen? Just det...Turner Brown. Han höll på med Chicagojazz och jag höll på att få skrämselhicka. Jag tyckte han sa turn around...huga...

Ring så spelar vi

Klackringen är på. Men varför heter det klackring? Klackar har man ju på skorna, och då borde isåfall klackringen sitta på tån. Tå kan man stå på när man vill nå högre, och allra högst nådde Lasse Lönndahl. Ända upp till förstaplatsen på Svensktoppen. Men det verkade han ta med en klackspark, kanske för att han liksom jag bar klackringar på fingrarna? Jisses, allting hänger ihop!

Här står jag

Idag stod jag staty utanför Filbyter. Jag har ju provat alla möjliga ställen innan men jag kände att detta var nog ändå den rätta platsen för mig. Kan Folke på sin häst så kan väl jag. Men jag är ju betydligt tjusigare såklart. Folke ser för hiskelig ut. Men själv har jag både stil och elegans, det får jag höra ofta. Kanske inte så ofta från stadens damer som jag hade önskat, men ändå.

Matvrak

Det är väl då för märkligt att vissa individer inte har vett att föra sig ute bland folk. De kan sitta och äta på allmän plats, glufsa i sig, stånka och stöna, spilla senap på bröstet och rapa offentligt. 
Själv är jag magerlagd som en get och modern ska ni veta. Men den som råkat att bli för fet så många öknamn får heta. Isterbuk, gluff...ääh...vittling och kolja...eller hur var det nu?

Den som väntar på nåt gått

Alla dessa människor, vad väntar de på? Tåget?
Själv väntar jag på Jocke Luring. Han lånade 200 kronor av mig för 22 år sedan och jag skulle få tillbaka dom nästa dag, men han måste glömt bort det för jag har inte sett honom sen dess. Men jag väntar väl lite till...

Gipskatt

Dessa trafikmarodörer, de tror visst att de kan bete sig hur som helst. De far fram som jehun över gator och torg och tror de äger staden. Visst kan det hända att jag hytter med näven, men oftast ägnar jag mig åt mer milda protester.
Som igår när jag som vanligt stod staty utanför Sandströms. Då kom det en velocipedcyklist som trampade fram på tok för nära, varpå jag snabbt sträckte fram benet och körde in foten i ekrarna. Cyklisten flög av sitt fordon så nog fick min handling önskad effekt. Men imorgon får någon annan ta över, för jag har fått tid för gipsning på sjukan på förmiddagen.

Tankar om hösten

Ivar Krüger, det var en fängslande person. Han hade allt och lite till. Stilig var han också. Sen sköt han sig för pannan...ja, jädrar...

Lunscjdags

Jag smyger runt i Filbytergallerian idag. Igår var jag i Gränden. Imorrn ska jag till Ikano. Nä förresten, det är på tok för långt. Och lunsjerna är inte mycket att ha heller. Skulle vara köttbullarna i så fall. Annars föredrar jag raggmunken på L´Orient. Även om man blir lite i gasen av den...så att säga.

Minnet av Lasse

En dag när vindarna bär, en dag står du och jag här...tra la laa...
Fast inte idag, för idag står jag här själv. Ingen Biggan, ingen Jocke Luring, ingen Danne Stråhed. Men Lasse Lönndahl är här för honom bär jag alltid med mig, ibland i sinnet, ibland i minnet. Fast idag kan jag inte riktigt minnas honom. Vem var han egentligen? Stilig och elegant jo jo, men kanske en slarver också? Och slarvers har jag inte mycket till övers för. Usch!

Titta titta här

Jag tittar och spejar men ser inte ett ord av vad som står på skylten. Däremot minns jag min barndoms skyltar: speceributik, barberare, konditor... ah, det var tider det. En dag visade Jocke Luring mig en skylt där det stod Dambadhus. Det var en härligt neongnistrande skylt i rött och blått. Vilka färger, vilken lyster.
- Den är ännu finare från insidan, sa Jocke Luring. Så jag gick in.
Men blev raskt utkörd av Märta Frideborg som tog mig i örat och gav mig en avhyvlning. Aj aj aj...det gör fortfarande ont i örsnibben...

Eleganten ifrån vidderna

Jag är stilig, det får jag ofta höra. Och så är det - vissa har elegansen i sig på ett naturligt och okonstlat sätt. Det är inte många här i stan som kan föra sig lika graciöst som jag. Och Norrköping...usch! Där är det ännu värre, men det vill jag inte prata om...

RSS 2.0