smilinggayman

Vem smyger tystare än djungelkatten? Jo, det gör jag! Ha ha ha....

Igår när jag stod vid entrén till Netto kom det fram en man och sa:

- Du är så hjulbent att en gris skulle kunna springa mellan benen på dig!

 

Jag svarade:

- Men spring då!

TOUCHÉ!

Ibland känns det som att sommaren är här, ibland verkar våren dröja. Jag har sett bofink och sädesärla men ännu ingen nyckelpiga. Ej heller någon syrén som står i blom. Men det kanske beror på att jag mest rör mig inne i stadens centrala kvarter. Det var här jag gick som barn, som elvaårig pojke i staden. Vi cyklade till Berga och badade på Tinnis...eller gjorde vi det? Ibland är jag inte helt säker på om jag verkligen minns det eller återskapar minnen från andra jag pratat med. Men Stora Lars-parken, den minns jag. Det är jag säker på!

Linköping - här trivs jag verkligen! Lejonstaden, som vissa kallar mitt hemtama municipalsamhälle, det är en plats där jag känner mig hemma och hittar bland gatorna. Jag spatserar runt och hälsar på människorna, spanar och spejar, och ser allt som sker.

För jag är ett lejon på språng - pling plong!

Dagarna komma, dagarna gå

Jag tar ett steg framåt, men bakåt tar jag två

Så ser det ut, livet mitt

Jag tittar på datt, jag tittar på ditt

Med glada steg jag gå genom stan

Betraktar de platser där miljön känns van

Men framstegens sötma får jag ej smaka

för jag tar ju ett steg framåt - men alltid två tillbaka!

 

Jag är väldigt förtjust i att åka buss. Det är en ren njutning att slå sig ner på det mjuka sätet, spänna på sig säkerhetsbältet och bara ge sig hän åt bussturen. Ibland känner jag mig på extra bra humor och då brukar jag dra igång en allsång bland passagerarna. Ni vet den där "Vår busschåfför, vår busschåfför, det är ett man med glatt humör". Det är en trevlig bit, tycker jag.