smilinggayman

Pingsten är en härlig tid, kommer hit med ljus och frid.

Nävisstnä, det är ju en hel månad kvar. Vad ska jag göra fram tills dess? jag får väl stå här och se om det händer något. Igår när jag stod på just denna plats kom det fram en individ som verkade vara lite "i hatten". Han frågade vem jag var, varpå jag svarade: jag är jag, vem är du?

Han sa: jag är också jag, vem är du?

Jag sa: jag är jag, vem är du?

...och så där höll det på ett tag.

Efter en stund kom det fram en tredje person och frågade: vilka är ni? Då var det som att jag fick en knäpp. Jag tappade helt fattningen och talförmågan. Det var en fråga jag inte räknat med. Jag blev helt perplex och frös till is. Jag stelnade till som en staty och blev stående så med öppen mun i säkert en timme. Sedan släppte det och jag gick hem.

Måhända man skulle skaffa sig ett husdjur? Som barn hade jag ett marsvin som jag brukade sätta mellan ekrarna när jag var ute och cyklade, men Roger som det hette, är borta sedan länge. Jag hade även en skål med guppys, men det var så märkligt...för varje gång som Jocke Luring hade varit hos mig var det en fiskkrabat färre i skålen.

Nej, jag och husdjur går inte hand i hand. Dessutom är de dåligt uppfostrade och svarar knappt på tilltal. Möjligtvis kan jag tänka mig en ara, de har en liknande framtoning som jag själv. Stil och elegans i ett.

Konfektion är då ett rackarns otyg. Måttsytt är min melodi. Men ibland får man helt enkelt ta skeden i vacker hand och kompromissa. Igår skulle jag förnya min vårgarderob, så jag spatserade till herrekiperingen för att se vad de hade att erbjuda.

Jag tänkte först sy upp en ny kostym, men efter en hastig blick i portmonnän insåg jag att jag var tvungen att revidera de planerna. Ej heller hade jag råd med en skräddarsydd kavaj, och icke heller med ett par byxor. Vad får jag för det här, frågade jag och tömde slantarna på disken.

Expediten rafsade ihop mina korvören och började ta mått på min nedre lekamen. Så nu har jag ett par nya, skräddarsydda strumpor - underbart!

Dessa cyklister, vad ska vi med dom till? De far fram som jehun på gator och torg, plingar och plongar och prejar undan oss stillsamma gångtrafikanter.

Själv har jag inte cyklat sedan jag var grabb och for fram på Hunnebergsgatan på min Rex. Men jag slutade när Jocke Luring i granngården fick mig att cykla över ett gupp. Det slutade med att jag slog i....ja, alltså...stången...och sen så...vad heter det...ja...ont gjorde det i alla fall och jag blev sängliggande med kräkningar i två dagar. Nej, dessa rullande helvetesmaskiner ger jag inte mycket för.

Det är inte så ofta jag fikar numera. Jag har ju tidigare påtalat bristen på anständiga konditorier här i stan, så jag vet inte riktigt var jag ska gå. Förr gick jag alltid hem till Örjan och fikade, men han...ja, det är inte aktuellt längre, om man säger så.

Men jag är fortfarande förtjust i kaffebönans beska arom. Och gärna ett litet bakverk till. Mmm...slamsugare, pariservåffla och chokladbiskvi, det är njutning det!

Framåt marsch! Ett, två, ett, två... ha ha ha.

Igår var det emellertid inte lika roligt. Jag har ju min runda runt stan som jag brukar gå, och det känns som att jag kan alla gator utantill. Så igår tänkte jag att jag ville testa mitt lokalsinne. Jag började på Gyllentorget, utanför Systembolaget (detta frestarens försåtliga fäste) och ställde mig i riktning Clas Ohlsson. Jag blundade och började gå. Jag gick och gick med mina ögon slutna. Jag hörde hur folk omkring mig fällde nedlåtande kommentarer men lät mig inte påverkas. Efter en bra stund slog jag huvudet i ett träd, öppnade ögonen och såg att jag befann mig i Järnvägsparken. Så det kan bli...jag hade ju tänkt att gå uppför Storgatan, svänga till vänster på S:t Larsgatan för att slutligen vika in på Trädgårdstorget och där inta min sedvanliga plats utanför Carlings. Jag undrar vad som gick galet?

Har ni sett att landshövdingen står bakom lyktstolpen?

Nähä...för det är bara lilla jag!

April april...hahaha...