smilinggayman

Ingen Pälle Strångert, ingen Jocke Luring. Ingen Biggan, ingen Danne Stråhed. Jag går runt på stans gator men träffar inte en enda person jag känner. Var håller alla hus?

Jag går till Gyldentorget, jag går till Stora hotellet. Jag går till Tanneforsgatan och till Stora Lars-parken, men alla bekanta tycks putz veg! Men där...där ser jag någon jag känner igen! Hallå, vackra man, hur mås det?

Ajdå...det var visst bara en spegelbild i skyltfönstret...

Jovisst är jag en glad gamäng, med skutt i steget och ett leende på läppen. Det kan jag inte förneka.

Men det fins också stunder då allt inte är lattjolajban. Som häromdagen när jag såg att ketchupflaskan stod på fel hylla i kylen. Eller i morse när någon klippte gräsmattan utanför. DEt var ett väldigt oväsen och höll på i minst sju minuter. Nä, så det finns verkligen stunder då livet inte leker.

Var ute och högg en gran igår. Eller, jag hade glömt sågen så jag fick böja av den för hand. Hoppas jag inte väckte husägaren som förmodligen sov sin skönhetssömn.

Nåväl, God jul!

Här står man i godan ro och sköter sina egna ärenden, och tänker sig att göra så i några timmar. Men icke! Plötsligt vimlar det av folk som stryker runt, knuffas och trängs. Jag funderar på att flytta ut i skogen så man får vara i fred och njuta av lugnet och stillheten.

Men hur skulle det se ut? Jag är ju en stadsmänniska. Jag älskar vimlet och folklivet. Människor som hälsar, folk som umgås. God aftorn herrn, angenämt damen. Aaah...det är min typ av liv. Mitt i vimlet, mitt i trafiken.

 

Det är inte alltid så himla muntert att stå på pass och hålla koll på stan, men någon måste göra det.

Ibland när det blir långtråkigt brukar jag tänka på ett roligt skämt som Jocke Luring berättade en gång.

- Mamma, mamma, katten stirrar på mig.

- Men vi har väl ingen katt.

- Nej, men om vi hade!

Hahaha...ja jädrar....

Jarl Kulle var den störste, så är det med den saken. 

Sen kommer Sven-Bertil, Lasse Lönndahl och Sigge Fürst. Men sen, nånstans där strax efter kommer jag. 

Lite lågt, tycker ni kanske. Jojo, men Jarl Kulle är inte lätt att peta ned från tronen. De andra måhända, men inte Jarl.

Idag mår jag prima! Skorna är på och radion är av. Lugnt och skönt. Tjofaderittan! Det riktigt spritter i kroppen, det ni! Senast jag mådde såhär var nog i söndags, för det gör jag alltid på söndagar, för då slipper man knega. Som han sa...vad han nu hette...han som åt och drack och hade begär...Sune Mangs! För det var väl han som sa det? Jaja, spela roll...så är mitt liv och så var det med det.

Koko!........Koko!.....vad var det undrar säkert ni? Det låter som göken, men jag ser den inte.

Nähä, för det var bara lilla jag, tihi. Det är ett av mina favoritspratt. Jag letar upp ett bra gömställe där jag blir fullkomligt osynlig och sen lurar jag folk att göken har kommit. Ja jädrar...

Aaaaah...herregud vad jag älskar solen. Att känna dess värme är vederkvickande för såväl kropp som ande. Och solen är så gul och rund och fin. Ibland kan jag stå och bara stirra på den flera minuter och njuta. Eller nja...så njutningsfullt är det kanske inte, för det är som att ögonen reflexmässigt vill stänga sig. Men jag kämpar emot, för jag vill verkligen skåda den gula cirkeln på himlavalvet. Så jag pressar upp ögonlocken medan ögonens reflexer och nervtrådar gör allt för att stänga sig. Så kan vi stå, ögonen och jag, i gott och väl en halvtimme i en slags viljornas dragkamp. Men till slut brukar det ändå vara jag som tar hem segern.

Mitt liv går ut på att spana och speja. På udda typer och suspekta individer javisst, men också på galanta damer. Jag minns en donna jag träffade innan Biggan. Vi kan kalla henne Ulla, för det hette hon. 

Hon sa: var glad att jag är så tjock för då blir det mer av mig att älska!

Och det hade hon ju rätt i.

Sen sa hon: det är ett jädra tjat om att man ska komma i form. Rund är också en form!

Och det hade hon ju också rätt i.

Sen berättade hon att hon var från Norrköping, men då kände jag mig nödsagad att försiktigt smita hemåt under förevändning att jag skulle mata katten. Men jag är inte den som ger upp tjäderleken så lätt. Kanske träffar jag en ny Ulla snart. Hon hade ju egentligen alla rätt, förutom att hon var från Surbullestan.

Nä, nu går jag hem! Raggmunken var slut, benan har hamnat på sniskan och så har jag en sten i skon. Värre kan det inte bli. Jo, om det skulle komma en Norrköpingsbo och en en gris hand i hand. För då skulle jag få ett helsicke med att avgöra vem som är vem av dem.

Nu är det inte långt kvar tills Sommar i P1 sätter igång. Aaaah...det är mitt favoritprogram i radiomackapären. Visst vore det trevligt om man själv någon gång fick äran att sommarprata. Jag har så mycket att berätta om.

Jag skulle kunna prata om Tanneforsgatans lutning mellan Trädgårdstorget och Stora torget. Eller om när Pälle Strångert och jag pallade äpplen som barn. Eller pallade...det var hemma hos honom. Jag skulle kunna berätta om hur man kammar bena...obs, ej benen! För deom har jag inte så mycket hår på.

Så nog finns det uppslag alltid. Kanske är det i sommar det händer.

Jo, jag gillar att promenixa runt på stan och titta i skyltfönster. Jag är en riktig fönstertittare, skulle man kunna säga.

Men det är inte allt jag är, jag är även gentleman, stilig och en sång- och dansman. En gång fick jag höra att jag är en sol- och vårare, och det stämmer nog. För är det något jag tycker om så är det att vara ute och njuta av såväl solen som våren. Så det stämmer: jag är en riktig sol- och vårare!

Vilka typer det finns ändå. Vissa saknar helt stil och elegans. En riktigt karl vet att föra sig, men var man än strosa stöter man få dessa ohyfsade individer. Det kan till exempelvis handla om att de har en massa åsikter om folk de inte känner. De fäller nedlåtande omdömen enbart utifrån eget tycke och smak, och har en massa synpunkter på hur andra ska vara och se ut utan att reflektera över sina egna brister det minsta. Usch, fy hundan för dylikt patrask.

Roger Ossmin i all ära, men den riktiga Roger heter Moore och är av en helt annan kaliber. Han knockar bovar och skjuter skarpt. Hans enda motståndare som man ska passa sig för är Hajen, för det är en läskig typ.

Undrar vem som är min ärkefiende? Pälle Strångert? Nä. Biggan? Absolut inte. Jocke Luring? Nej, det tror jag inte. Kanske den där gubben i röda kläder som står och skramlar med bössan på Tanneforsgatan? Ja, så måste det vara.