smilinggayman

Igår stod jag utanför Danells tobak igen, som jag alltid gör på måndagar. Händer att jag står där på tisdagar också. För att inte tala om onsdagar. Och ibland även på torsdagar. Fredagar? Jodå, det händer. Och även lördagar. Men söndagar - icke! Då står jag självklart utanför Snuskas.

Ha ha ha...jag gick på skratterapi häromdagen så nu har jag lärt mig att ta livet med en klackspark och skratta åt alla bedrövelser.

Ha ha...om du slår stortån i tröskeln - bara le åt eländet.

Om du missar bussen hem från stan, skratta åt olyckan. Ha ha ha...

Om du blir sur i buken av raggmunken på Drottningbaren, skratta och var glad och riv av en riktig brakare. Ha ha ha...

Om du tappar bort din scarf - skratta och...nä, vänta. Nån måtta får det allt vara. Där går gränsen. Då hjälper inget skratt i världen.

Inte nog med att det var en ny morgon och en ny dag när jag vaknade imorse. Nu säger de på radion att det ska bli ett nytt år också. Hå hå ja ja....ingen rast och ingen ro. Alltid är det något nytt man ska lära sig...

Nä tacka vet jag 2019, det var ett bra år. Så medans ni går framåt så blickar jag bakåt och kommer att leva om 2019. Och sen får vi hoppas att 2020 blir bättre än vad det var senaste gången.

När som jag gick och funderade på det där med julklappar och dylikt så kom jag att tänka på dessa cykelmarodörer. Det var nämligen en som nästan höll på att köra på mig när jag tog ett rejält kliv ut i gatan.

Själv har jag aldrig cyklat, vad jag kan minnas. Jo, det var ju den där gången med stången och fjongen, men det vill jag inte tala om. Så jag talar om slipsnålar istället. Var har de prisvärda såna månntro?

Jag spanar. På vadå, frågar sig måhända vän av ordning. Sämre tider, såklart! För bättre går knappast att få. Det är härligt väder, skinnkavajen är på och magen är full av stekt strömming. Härliga tider, strålande tider. Åtminstone en halvtimme till, för sen tror jag strömmingen börjar göra sig påmind och då måste jag kila, fort som sjuttsingen. Ajöss!

Japp, när kylan kryper ner mot nollan då tar jag på mig mössan. Observera - inte den med Malte Månsson-tryck. För den bär jag när temperaturen ligger mellan minus två och minus sex. Är det kallare än så, så tar jag Forslunds gummi-luvan i gult och svart. Om det inte går under minus 11, för då är det Stenmarkmössan som åker på. Jag minns när han skulle prova störtlopp...uj uj...det gick inget vidare. Kanske för att det var plusgrader och han inte bar sin vanliga mössa utan fick låna en av Phil Mahre. Eller Steve. Men inte var det Bojan Krizaj, det kan jag garantera!

Bruna är skorna på mina fötter, brun är kavajen som jag bär. Allt som är brunt tycker jag är vackert för min lilla vän är potatisen. Säg finns det en tingest mer angenäm och tilltalande? Näe, jag tror faktiskt inte...

Man kan koka, steka, mosa och gratinera. Själv föredrar jag kokt. Det enda som ska stekas är det kokta fläsket, i mitt tycke. Sån är jag.

Här går jag och väntar på vintern. Inte för att jag gillar den, tvärtom. Men jag vet att om vintern är här då är det inte så långt kvar tills sommaren är på gång. Och sommaren älskar jag. 

Alla dessa lådor som folk bär på ryggen, vad ska det vara bra för? Vad är det i dom? Och varför har jag ingen dylik?

Jag har en låda hemma i byrån. Där förvarar jag mina glansiga magasin, en UNO-kortlek och en kam med pärlemorinfattning. Kanske gör alla dessa lådbärare på stan likadant? Ja, så måste det vara. 

Usch, vad det blåser. Men jag står kvar. Har man hittat en bra plats för torgspaning så lämnar man den inte i första taget.

Så här står jag i ur och skur och spanar på folk och fä. Festfolk och fästfolk. Nån som spelar Allan och nån som spelar roll. Poliser och patrask. Hattar och mössor. Unga som gungar och gamla som svamlar. Och de som ramlar. 

Ja, Gyldentorget är en spegling av livet självt. Ja jisses...

 

Idag var jag inne i Hans Majestäts klädbutik. HM. Om jag köpte något? Tokfrans! Nog för att jag är en elegant man i mina bästa år, men någon konung är jag icke. Vad jag vet...för när jag tänker efter så kanske det är så att jag har blått blod i ådrorna?

Leif den sextonde Bernadotte! Mitt valspråk skulle vara: en scarf och en promenad - gör både kung och bonde glad!

I givakt vi måste stå, vi gossar små, för våra kvinnor blå. Eller hur det nu gick.

Men för mig är det inget nytt. Är man modelejon med anspråk på att bli fästman så faller sig det naturligt att giva akt för diverse kvinnfolk.

Hittills går det dessvärre ganska trögt, men jag ger mig inte. Både jag och mini-mig...äh...kommer stå i givakt till dö-dagar.

Stolt som en fura, stilig och rak. Jag kan ha fel i nån detalj, men aldrig i sak. 

Ett föredöme skulle några säga. Och jag håller med. När det kommer till stil och klass är det få som slår mig på fingrarna. Det skulle vara Uffe Holmertz i så fall, för det är en riktig praktkarl. Visserligen i tantfrisyr, men ändå.

 

Ja, inte är det roligt att smyga runt i stan som en strykrädd katt. Men bättre att smyga än att büga, vad det nu betyder. Jag hörde en man i Tannefors nämna det ordet igår. Jag vet inte vad det är, men det lät roligt. Åtminstone roligare än att ränne gate upp och gate ner och glane i skyltfönstera.

 

Det var det fjortonde maj jag föll huvudstupa in i förälskelsens underbara värld. Jag tappade huvudet och lät min kropp bestämma riktningen. Och den sa: upp upp, upp upp, jag gick dit min lekamen pekade. Det var fantastiskt att bara ge sig hän, att följa sitt hjärta och bara kasta sig ut i det okända. 

Fast det tyckte inte Biggan. Så vi drack upp kaffet och sen gick vi hem, var och en till sig.

Härliga tider, jag sitter här och njuter och mår som en prins. Tog en bulle förut, unnade mig. Jag är inte sen med att leva loppan när saker och ting går bra. Och nu rullar det på riktigt fint.

Jag hade en sten i skon men den tog jag bort. Jag har välpolerade glasögon. Och jag hörde en rolig vits på radio. Jodå, nu är man inne i ett stim.