På språng mot livet!

Rajdidajdidaj...här går jag, rakryggad och barsk. Snygg och karsk. Ständigt på språng. Vart då, frågar ni mig. Jo, mot livet det härliga. Om än stundom: besvärliga.
Livets uppkomst tog fart för...ja, vad blir det nu...51 år sedan? 57? Eller är det rentav 63? Inte så lätt att hålla reda på det där. Sen dess har det rullat på i sakta mak, helt i min smak, fram och tillbak.
Ibland bekymmersamt men oftast sjusärdeles trevligt. Jag tar dagen som den kommer och natten om det går. På språng. Som Tåb.

Galanta damer

Nog tusan var väl damerna mer galanta förr? Yngre, tjusigare och mer piffiga.
Jag minns flickorna i min klass, de var ungdomliga och fagra. Men när jag nuförtiden tittar på kvinnor i min ålder så verkar de helt ha changserat. Märkligt det där...

Smaken är som röven - klöven

Jag vänder ryggen åt asfalt och död...som Karl Gerhard sjöng. Eller gjorde han det? Nån var det i alla fall som sjöng det. Kanske var det han den där Calle Hagman? Usch, nä honom har jag aldrig gillat även om han gick hem hos operett-tanterna. Det finns bara en tröst i den anskrämliga nunan och det är: att ju fulare Calle Hagman är - desto vackrare blir jag!

En olycka kommer sällan ensam

Aaah...här sitter jag och njuter av den svenska sommaren. Och det bästa med att sitta såhär, själv på en bänk om aftonen är att man diskret kan lyfta lite på ena skinkan och låta metangaserna långsamt sippra ut utan att någon märker. Särskilt när man ätit raggmunken på L´Orient, som i ärlighetens namn innebär en rejäl påfrestning för mage och tarmsystem.
Men nu är det tydligen slut med det, för Samir eller vad han heter har bommat igen lokalen. Så nu får jag väl gå till Drottningbaren istället. Trots olyckan som hände senast jag åt där, men det vill jag inte prata om...

På pickalurven

På kanelen, smådragen, salongsberusad, glad i hatten... för tydlighetens skull vill jag bara påpeka att jag inte varit något av det. Och har inga planer på att bli heller. Jag har sett så mycket elände. Ledighetskommitén kallas de visst, de där arbetskygga individerna som man ser på parkbänkarna i Stora Lars-parken. De driver bara runt på stan hela dagarna...vänta...det där låter bekant.
Jistanes, kan det vara så att jag är en av dem? Då måste jag sluta dricka starkvaror på en gång.

Kräftlarm

Jag var på kräftskiva igår...uj uj uj. Så idag är det inte roligt. Jag känner mig helt blurrig och snurrig. Men inte på grund av snapsen för den, vill jag gärna påpeka, rör jag ICKE!
Däremot var nog inte kräftorna riktigt färska. De hade svårtuggade skal och vägrade dessutom ligga still. Nä, de var minsann inte skonsamma mot magen. Men lyckligtvis inte lika gasframkallande som raggmunken på L´Orient, för den är ännu värre...

Lite på sniskan

Jag kom på en märklig sak häromdagen, nämligen att Linköping lutar. Jag gick från Stångån till Slottet, alltihop på Storgatan, och det var uppför hela vägen. 
Men ännu märkligare var att dagen efter gick jag Ågatan från Domkyrkan till Stångs magasin - och då lutade det nedåt istället! Hur ska dom ha det!??

Sommarnöje

Ute skiner solen, men jag...jag håller mig inomhus och njuter av en god bok. Helst Enid Blyton såklart, men Kronblom går också bra. Ja jädrar, vilken svärmor han har. Själv svär jag aldrig och morrar inte heller. Och särskilt mycket läsande hinner jag heller inte med. Nä, jag är hellre ute och spatserar i solen dagar som dessa.

En Fantom i natten

Här smyger jag tyst på tå, precis som djungelkatten. Utanför grottan sitter Guran och väntar, precis som han alltid gör. Jag smyger tyst, tyst...sen hoppar jag fram och skrämmer honom!
Ha ha...ja jädrar...
Stortån ja, den vet jag vad den heter. Och Lilltån. Men vad heter tårna däremellan?

Som katten om natten

Ja, så smyger jag. Som djungelkatten alltså. Den smyger, och det gör jag också. Fast inte på något obehagligt sätt utan jag smyger som en jäntleman. Med grace, stil och elegans. Alla ska se att här kommer det en herre, med plommonstop och paraply. Tjoflöjt, brukar jag ropa till. Precis som Snoddas. Så smyger jag.

Till grått säger jag nej

De grå tinningarnas charm? Icke!
Jag har aldrig förstått somligas förtjusning över de gråa stråna, så jag fortsätter med mitt cendréfärgade hår. En välansad och tilltalande frisyr är lika viktig som en schangtil vokabulär och en jämn stolgång. Så är det.

Ingen falsk blygsamhet

Man skulle kunna tro att en så proper och stilig man som jag skulle ha en flamboyant ådra som vill komma till uttryck, men icke! Jag är faktiskt inte mycket för det där med extravaganta utsvävningar, utan håller mig helst lite i bakgrunden.
Såvida inte "Buona sera" spelas i högtalarna, för då kommer jag genast ut ur mitt skrymsle och släpper loss. Jag ger mig hän fullständigt och släpper kontrollen över såväl armar som ben och ibland även slutmuskeln...vilket ofta resulterar i en viss pinsamhet. Och då brukar jag långsamt dra mig tillbaka i skymundan igen Till de åter spelar "Buona sera", för då är jag raskt framme och släpper loss igen!

Stå i vassen

Nähä, dags att börja träna om man vill komma i form till badsäsongen. Jag pratade med en kamrat på institutet och han tyckte jag skulle skaffa tvättbräda till sommaren. Tokfrans, jag har ju redan tvättmaskin. Betydligt smidigare och effektivare, om ni frågar mig. Och för övrigt promenerar jag redan flitigt och förresten är rund också en form.

En stilla flirt

Flirten är tillvarons krydda, brukar jag säga. Och det är en konst jag behärskar till fulländning.
Jag rättar till slipsknuten, planerar min konversationsöppning och sedan approacherar jag mitt utvalda flirtobjekt. Så långt inga problem.
Men någonstans på vägen fram brukar minnet svika och min välplanerade öppningsfras är som bortblåst. Nåväl, charm och spontanitet är två av mina främsta egenskaper så det brukar gå bra ändå. Eller hyfsat åtminstone. Ibland går det dock riktigt illa. De flesta gånger, om jag ska vara riktigt ärlig.
En gång fick jag en lavett av en kvinna som kallade mig för mullig mansgris. Må så vara, men flirta det kan jag!

Smygläsning i smyg

Jag minns min barndoms ljuva vårar, när man smög in på tobakshandeln på Djurgårdsgatan och bläddrade i Elloskatalågen och Bildjournalen. Kanske även Se, om den fanns inne. Det var härliga tider det. Det pirrade både här och där, men mest där.
Även idag kan jag smyga in i butiker och smygläsa glansiga magasin...aah, vilken fröjd. Fast nuförtiden pirrar det mest här. Är inte det underligt, så säg?

RSS 2.0