Hemlisen och jag
Ho ho, var är ni? Här är jag. Och jag har en hemlis. Nu blev ni nyfikna va? Men jag tänker aldrig berätta vad det är. För är det något jag kan så är det att bevara en hemlighet. Jodå, så är det.
Och hemlisen är att jag precis hittade en tiosedel i en kavaj i gabberåben. Så nu ska jag in till stan för att förlusta mig. Jajamän, livet leker.
Kundhiss
Vad hette han nu som stod i hissen? Just det...Turner Brown. Han höll på med Chicagojazz och jag höll på att få skrämselhicka. Jag tyckte han sa turn around...huga...
Ring så spelar vi
Klackringen är på. Men varför heter det klackring? Klackar har man ju på skorna, och då borde isåfall klackringen sitta på tån. Tå kan man stå på när man vill nå högre, och allra högst nådde Lasse Lönndahl. Ända upp till förstaplatsen på Svensktoppen. Men det verkade han ta med en klackspark, kanske för att han liksom jag bar klackringar på fingrarna? Jisses, allting hänger ihop!
Här står jag
Idag stod jag staty utanför Filbyter. Jag har ju provat alla möjliga ställen innan men jag kände att detta var nog ändå den rätta platsen för mig. Kan Folke på sin häst så kan väl jag. Men jag är ju betydligt tjusigare såklart. Folke ser för hiskelig ut. Men själv har jag både stil och elegans, det får jag höra ofta. Kanske inte så ofta från stadens damer som jag hade önskat, men ändå.
Matvrak
Det är väl då för märkligt att vissa individer inte har vett att föra sig ute bland folk. De kan sitta och äta på allmän plats, glufsa i sig, stånka och stöna, spilla senap på bröstet och rapa offentligt.
Själv är jag magerlagd som en get och modern ska ni veta. Men den som råkat att bli för fet så många öknamn får heta. Isterbuk, gluff...ääh...vittling och kolja...eller hur var det nu?
