smilinggayman

Mina bekanta brukar säga att jag skulle passa bra med en pipa i mungipan. Och kanske det, när jag tänker efter. Måhända det skulle ge en air av mystik och öka på min manliga framtoning? Jag är dock skeptisk då jag minns min ungdoms sommarkvällar i Trädgårdsföreningen. Exempelvis drar jag mig till minnes en afton då jag och Jocke Luring samspråkade med några danska ungdomar på gräsplätten i nyss nämnda park. Det måste ha varit juni 1982. De rökte pipa, men inte tyckte jag att de framstod som särskilt belevade och eleganta för det. Tvärtom skulle jag villa hävda att de var ganska oborstade. Långt hår och anskrämliga kläder hade de också. De pladdrade på om något som hette Rostkille-festivalen och verkade något opålitliga i mitt tycke. Nåväl, jag provade att röka ett bloss ur deras Dunhill-pipa. Det smakade inget vidare och inte kände jag mig särskilt mondän heller, men jag drog några ytterligare bloss av ren artighet. Sedan började jag kräkas och må pyton. Men danskarna blev trevligare och trevligare, och några veckor senare fick jag ett vykort från Odense där de föreslog att vi skulle hålla kontakten för fortsatt umgänge. Men nja...den där upplevelsen i Trädgårdsföreningen hade fått mig att tappa förtjusningen inför piprökande. En härlig cigarill däremot - vilken njutning!

All denna blomsterprakt jag omger mig med....aaah. Särskilt nu när våren nalkas och knopparna börjar brista - då trivs jag som fågeln i vattnet. Lilja, krokus, gurkmeja och pelikan. Överallt frodas växtligheten och påminner mig om min barndoms hagar där jag lekte som ung. Det var en lycklig tid...

Men varför gå i lera och sörja när man kan vandra i parken och njuta, det är min melodi det.

Åh en dag...när vindarna bär. En dag...står du och jag här. En dag...när drömmen blir sann, när vägarna möts förstår vi varann.

Det är en rasande fin bit det där. Undrar vem som gjort den? Kan det vara Thore Skogman månntro? Han har ju gjort alla andra sånger jag tycker om. Ja, så måste det vara. Det är Thore Skogman som sjunger En Dag.

...när vägarna möts förstår vi varann...sicken härlig bit...

Här är polisen som uti gatan stå...ha ha...det är jag det. Jag står och dirigerar trafiken med pondus och elegans. Nyss kom det en busschåfför som blev galen och tutade, men han fick snällt vänta på sin tur. Det är inte bara att gasa på bara för att man har grönt ljus. Nä nä minsann.

Mars, mars måne - jag kan lura dig ända till Skåne!

Ha ha ha...