Lite på sniskan

Jag kom på en märklig sak häromdagen, nämligen att Linköping lutar. Jag gick från Stångån till Slottet, alltihop på Storgatan, och det var uppför hela vägen. 
Men ännu märkligare var att dagen efter gick jag Ågatan från Domkyrkan till Stångs magasin - och då lutade det nedåt istället! Hur ska dom ha det!??

Sommarnöje

Ute skiner solen, men jag...jag håller mig inomhus och njuter av en god bok. Helst Enid Blyton såklart, men Kronblom går också bra. Ja jädrar, vilken svärmor han har. Själv svär jag aldrig och morrar inte heller. Och särskilt mycket läsande hinner jag heller inte med. Nä, jag är hellre ute och spatserar i solen dagar som dessa.

En Fantom i natten

Här smyger jag tyst på tå, precis som djungelkatten. Utanför grottan sitter Guran och väntar, precis som han alltid gör. Jag smyger tyst, tyst...sen hoppar jag fram och skrämmer honom!
Ha ha...ja jädrar...
Stortån ja, den vet jag vad den heter. Och Lilltån. Men vad heter tårna däremellan?

Som katten om natten

Ja, så smyger jag. Som djungelkatten alltså. Den smyger, och det gör jag också. Fast inte på något obehagligt sätt utan jag smyger som en jäntleman. Med grace, stil och elegans. Alla ska se att här kommer det en herre, med plommonstop och paraply. Tjoflöjt, brukar jag ropa till. Precis som Snoddas. Så smyger jag.

Till grått säger jag nej

De grå tinningarnas charm? Icke!
Jag har aldrig förstått somligas förtjusning över de gråa stråna, så jag fortsätter med mitt cendréfärgade hår. En välansad och tilltalande frisyr är lika viktig som en schangtil vokabulär och en jämn stolgång. Så är det.

Ingen falsk blygsamhet

Man skulle kunna tro att en så proper och stilig man som jag skulle ha en flamboyant ådra som vill komma till uttryck, men icke! Jag är faktiskt inte mycket för det där med extravaganta utsvävningar, utan håller mig helst lite i bakgrunden.
Såvida inte "Buona sera" spelas i högtalarna, för då kommer jag genast ut ur mitt skrymsle och släpper loss. Jag ger mig hän fullständigt och släpper kontrollen över såväl armar som ben och ibland även slutmuskeln...vilket ofta resulterar i en viss pinsamhet. Och då brukar jag långsamt dra mig tillbaka i skymundan igen Till de åter spelar "Buona sera", för då är jag raskt framme och släpper loss igen!

Stå i vassen

Nähä, dags att börja träna om man vill komma i form till badsäsongen. Jag pratade med en kamrat på institutet och han tyckte jag skulle skaffa tvättbräda till sommaren. Tokfrans, jag har ju redan tvättmaskin. Betydligt smidigare och effektivare, om ni frågar mig. Och för övrigt promenerar jag redan flitigt och förresten är rund också en form.

En stilla flirt

Flirten är tillvarons krydda, brukar jag säga. Och det är en konst jag behärskar till fulländning.
Jag rättar till slipsknuten, planerar min konversationsöppning och sedan approacherar jag mitt utvalda flirtobjekt. Så långt inga problem.
Men någonstans på vägen fram brukar minnet svika och min välplanerade öppningsfras är som bortblåst. Nåväl, charm och spontanitet är två av mina främsta egenskaper så det brukar gå bra ändå. Eller hyfsat åtminstone. Ibland går det dock riktigt illa. De flesta gånger, om jag ska vara riktigt ärlig.
En gång fick jag en lavett av en kvinna som kallade mig för mullig mansgris. Må så vara, men flirta det kan jag!

Smygläsning i smyg

Jag minns min barndoms ljuva vårar, när man smög in på tobakshandeln på Djurgårdsgatan och bläddrade i Elloskatalågen och Bildjournalen. Kanske även Se, om den fanns inne. Det var härliga tider det. Det pirrade både här och där, men mest där.
Även idag kan jag smyga in i butiker och smygläsa glansiga magasin...aah, vilken fröjd. Fast nuförtiden pirrar det mest här. Är inte det underligt, så säg?

Mandelbiskvi i maj

Vårvindar friska smeka och piska. Usch idag var det blåsigt minsann. Men mysigt ändå. För när det stormar som mest står jag som stadigast.
Som den där gången i fikarummet när det fattades en mandelbiskvi. Folk undrade vem som norpat den och jag ställde mig upp och sa: inte jag, inte jag!
Fast det var det...

Brorsan och jag

Jag mötte brorsan på stan idag. Man känner igen honom på att han ser ut som mig fast kraftigare. Eller var det en spegel, månntro? Det betyder ju i så fall att jag har gått upp i vikt. Och att jag inte har någon bror...

Nu släpper vi vädret

Det talas mycket om klimatet nu, men jag begriper inte hur det skulle innebära något större problem. Är det varmt tar man av sig kavajen och är det kallt sätter man på sig en mössa. Ja se folk, de tänker inte längre än vad näsan räcker...

Blindträff

Igår hade jag träff med en Miss. Men det blev en rejäl bom. Vi skulle ses på biblioteket nere på Nygatan och jag stod vid hyllan över Geologi och bergarter, precis som vi bestämt. Men inte dök det upp nån donna inte, trots att jag väntade i en halvtimma. Men jag lånade med mig en rejäl bunt böcker om porfyr och gnejs hem...alltid något.

Kar för sin hatt

Ha ha ha...Kar De Mumma...det var allt en rolig fyr det. Jitterbuggare och andra olyckor är inget för mig, men Kar De Mumma...ja jädrar i det. Kåsör och posör i ett, precis som jag.

Ålrens

Tur att Åhlénsbutiken har öppet till 23. Där kan jag köpa mina specerivaror i både parti och minut. Snus till exempel, om det nu vore så att jag snusade. Jodå, jag kan villigt erkänna att jag provade Ljunglöfs Ettan en gång. Det var när jag och Jocke Luring satt i småbåtshamnen och filisofierade om livet i vår ungdoms ljuva vår. Sen la vi in en rejäl prilla i både över- och underläppen. Sen kräktes vi. 
Jag har inte kräkits sedan dess....fast det var nära en gång efter att jag ätit raggmunk på mitt favoritluncsj-ställe. Men den nöjde sig med en rejäl gastömning...och när jag kände den höll jag på att kräkas igen. Oj oj oj...

Man av folket

Häromdagen frågade en person mig om jag är folkpartist. Det vet jag inte riktigt vad det är så jag svarade ja för att vara artig. Han måste väl ändå ha menat folkparkist, tänkte jag. En person som tycker om att gå till folkparken. Och det gör jag verkligen!
Jag minns när jag och Jocke Luring gick dit sommaren 1972. Eller om det var 82? Sommar var det i alla fall. Eller kanske vår. Eller om det rent av var höst? Roligt var det i alla fall. Fram till att Jocke Luring fick mig att sätta mig på ett tuggummi...

Nåbelpriset

Jag undrar hur det blir med Nåbelpriset i år? Kan det bli Enid Blyton som får det månntro? Hon har ju skrivit böckerna om både Fantastiska fyran och Vi i femman, så det vore hon verkligen värd.

Luftfärd över Linköping - staden i mitt hjärta

Jag undrar vad det är för nåt de har där inne? Några nymodernigheter förstås. Vad jag har innanför bältet är dock inte svårt att lista ut, för det är alltid samma sak var gång jag dinerat på L´Orient. Gas, gas och åter gas. Ibland bildas så mycket gaser att de skulle kunna fylla Andrés ballongexpeditsjon.
Tänk om de hade hört av sig till mig, då hade de aldrig kraschat och blivit uppätna av isbjörnen. Utan då hade de kunnat sväva i sin luftfarkost högt över staden. Över Domkyrkans topp, förbi vattentornet och cirkulera över Drömmarnas båge. Jag skulle stå nere på marken och vinka. Och ropa: hallå hallå, här är jag. Det är tack vare mig ni kan sväva runt där uppe.
Eller förresten...tack vare raggmunken på L´Orient.

Att skarva en smula

Precis som Sven-Bertil Tåb är jag ett lejon på språng...pling plong! Lika stilig också. Dock har han scarf men det har inte jag. Men jag funderar på att inträda i de scarfbekläddas klubb. Bosse Parnevik, Carl-Jan Granqvist, Loa Falkman, Uffe Brunnberg...ja, det är stilfulla herrar allihopa. Nästan lite pråliga, på gränsen till fåfänga. De spatserar runt likt påfåglar och visar upp sig...nej usch, säger jag! De har minsann en del att lära sig av undertecknad. Jag strosar runt på stadens gator likt ett lejon på språng....UTAN scarf, vill jag noga påpeka. 

Jag och rocken är kompisar

Olle Svedlund, ja det var en gubbe i Johannelund, sa en gång att rocken kom till Sverige 1958. Det har jag svårt att tro. Jag köpte min rock 1998 och då skulle alltså någon redan ha burit den i 40 år innan den hängdes ut till försäljning på Norén & Englund. Nä, det låter heltokigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0