En Fantom i natten
Här smyger jag tyst på tå, precis som djungelkatten. Utanför grottan sitter Guran och väntar, precis som han alltid gör. Jag smyger tyst, tyst...sen hoppar jag fram och skrämmer honom!
Ha ha...ja jädrar...
Stortån ja, den vet jag vad den heter. Och Lilltån. Men vad heter tårna däremellan?
Som katten om natten
Ja, så smyger jag. Som djungelkatten alltså. Den smyger, och det gör jag också. Fast inte på något obehagligt sätt utan jag smyger som en jäntleman. Med grace, stil och elegans. Alla ska se att här kommer det en herre, med plommonstop och paraply. Tjoflöjt, brukar jag ropa till. Precis som Snoddas. Så smyger jag.
Till grått säger jag nej
De grå tinningarnas charm? Icke!
Jag har aldrig förstått somligas förtjusning över de gråa stråna, så jag fortsätter med mitt cendréfärgade hår. En välansad och tilltalande frisyr är lika viktig som en schangtil vokabulär och en jämn stolgång. Så är det.
Ingen falsk blygsamhet
Man skulle kunna tro att en så proper och stilig man som jag skulle ha en flamboyant ådra som vill komma till uttryck, men icke! Jag är faktiskt inte mycket för det där med extravaganta utsvävningar, utan håller mig helst lite i bakgrunden.
Såvida inte "Buona sera" spelas i högtalarna, för då kommer jag genast ut ur mitt skrymsle och släpper loss. Jag ger mig hän fullständigt och släpper kontrollen över såväl armar som ben och ibland även slutmuskeln...vilket ofta resulterar i en viss pinsamhet. Och då brukar jag långsamt dra mig tillbaka i skymundan igen Till de åter spelar "Buona sera", för då är jag raskt framme och släpper loss igen!
