Kukeligömma

Ibland tycker jag om att gömma mig för påträngande element. Som häromdagen när jag satt på en bänk i Trädgårdsföreningen och plötsligt hörde ett prassel i buskaget. Jag tänkte: nu får det väl ändå vara nog med alla dessa nyfikna personer som hela tiden smyger och stryker runt min enkla person.
Så jag lokaliserade ljudet och hoppade fram med ett högt tillrop. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skrika, så jag skrek "Bisonoxe" i brist på bättre idéer.
Personen i fråga visade sig vara en kvinna som påstods sig vara stadsarkitekt och hon blev rasande över att jag hade trampat ner de nysådda rabatterna när jag gjorde mitt utfall. Så jag linkade moloken iväg och skämdes som en hund...en liten Norfolkterrier för att vara exakt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0