smilinggayman

Det är väl då för märkligt att vissa individer inte har vett att föra sig ute bland folk. De kan sitta och äta på allmän plats, glufsa i sig, stånka och stöna, spilla senap på bröstet och rapa offentligt. 

Själv är jag magerlagd som en get och modern ska ni veta. Men den som råkat att bli för fet så många öknamn får heta. Isterbuk, gluff...ääh...vittling och kolja...eller hur var det nu?

Dessa trafikmarodörer, de tror visst att de kan bete sig hur som helst. De far fram som jehun över gator och torg och tror de äger staden. Visst kan det hända att jag hytter med näven, men oftast ägnar jag mig åt mer milda protester.

Som igår när jag som vanligt stod staty utanför Sandströms. Då kom det en velocipedcyklist som trampade fram på tok för nära, varpå jag snabbt sträckte fram benet och körde in foten i ekrarna. Cyklisten flög av sitt fordon så nog fick min handling önskad effekt. Men imorgon får någon annan ta över, för jag har fått tid för gipsning på sjukan på förmiddagen.

Ivar Krüger, det var en fängslande person. Han hade allt och lite till. Stilig var han också. Sen sköt han sig för pannan...ja, jädrar...

Jag smyger runt i Filbytergallerian idag. Igår var jag i Gränden. Imorrn ska jag till Ikano. Nä förresten, det är på tok för långt. Och lunsjerna är inte mycket att ha heller. Skulle vara köttbullarna i så fall. Annars föredrar jag raggmunken på L´Orient. Även om man blir lite i gasen av den...så att säga.

En dag när vindarna bär, en dag står du och jag här...tra la laa...

Fast inte idag, för idag står jag här själv. Ingen Biggan, ingen Jocke Luring, ingen Danne Stråhed. Men Lasse Lönndahl är här för honom bär jag alltid med mig, ibland i sinnet, ibland i minnet. Fast idag kan jag inte riktigt minnas honom. Vem var han egentligen? Stilig och elegant jo jo, men kanske en slarver också? Och slarvers har jag inte mycket till övers för. Usch!

Jag tittar och spejar men ser inte ett ord av vad som står på skylten. Däremot minns jag min barndoms skyltar: speceributik, barberare, konditor... ah, det var tider det. En dag visade Jocke Luring mig en skylt där det stod Dambadhus. Det var en härligt neongnistrande skylt i rött och blått. Vilka färger, vilken lyster.

- Den är ännu finare från insidan, sa Jocke Luring. Så jag gick in.

Men blev raskt utkörd av Märta Frideborg som tog mig i örat och gav mig en avhyvlning. Aj aj aj...det gör fortfarande ont i örsnibben...

Jag är stilig, det får jag ofta höra. Och så är det - vissa har elegansen i sig på ett naturligt och okonstlat sätt. Det är inte många här i stan som kan föra sig lika graciöst som jag. Och Norrköping...usch! Där är det ännu värre, men det vill jag inte prata om...

"Tänk att vara Lektyrfotograf...rajdidaj didaj...". Ja, det vore härligt, men det är nog inget för mig. För min kvällslektyr består av Allers veckotidning och Linköpingsposten, och dom är ju inte mycket att fotografera. Nä, så det får nog va...

En går in och en annan går ut. Ungefär som hos doktorn. Häromdagen var jag hos Dr Svanström för att titta till min hallux valgus. Han tittade men såg inget fel. Sen lutade han sig framåt och sniffade - och då minsann blev det fart på honom. Han hoppade upp, ylade och sprang omkring. Sen körde han ut mig och bad mig att aldrig mer komma tillbaka. Det var det mest otroliga han upplevt sa han. Ja, sen så sa han inte så mycket mer och inte jag heller, utan jag gick hem och har inte varit där sen dess.

Så stod man här igen. Proper och elegant och på väg ut i den vida världen. Vart ska jag bege mig idag månntro? Till L´Orient för en raggmunkslunsj? Till Gyllentorget för en stilla stund i solen? Till Storgatans härliga trottoar?

Nja, jag nöjer mig nog med att gå till ICA i Tannefors. För det är bara tvärs över gatan.

Jaha, då var bussen sen igen. Faktiskt senare än den var senast. Så det blir väl att ta till apostlahästarna, antar jag. Hå hå ja ja...nä, sengångare är inte roligt att vara.

Ajdå, den där raggmunken var nog inte riktigt färsk. Det molar och trycker på i ändalyktsregionen. Men jag gör som jag brukar och söker upp en folktom yta, gärna mot en vägg, och låter där gaspartiklarna sippra ut. Sitter den på tvären kan det ta en stund att få ut den lilla rackarn, men oftast går det med ett snabbt ritsch. Jajamen...

Lasse Lönndahl, Roland Cedermark och jag. Där har ni den gyldene trion. Tre eleganta män som lockar beundrarinnor och vet att föra sig. Varken jag eller herr Lönndahl skulle exempelvis få för oss att nyttja svordomar offentligt eller utstöta opassande kroppsljud. Fast med Roland Cedermark vet ifasen...

Jaha, vad ska man hitta på idag? Här kan jag ju inte sitta och glo.

Jag skulle kunna gå till Trädgårdsföreningen en sväng. Eller till Gyllentorget. Nä, där var jag förut idag.

Domkyrkoparken kanske? Eller Apoteket? Puh...man blir trött av att planera såhär mycket. Jag måste nog sätta mig en stund.

Ibland känner jag inte igen mig på stadens gator och torg. Var har jag hamnat...Sumatra?

Där kände jag en bekant som bodde en gång. Han hette Sune.

Nä förresten, det var i Motala han bodde.

Och Arne var det visst han hette.

Tjosan hejsan! Här står jag och mina Druidbröder. Eller...jag vet inte riktigt vad en druid är men de två herrarna säger att de är det så då är väl jag det också. Fint ska det tydligen vara, och då känner jag mig hemma. Hemma som fågelen i skyn och braxen på marken. Jajamän...nog är jag druid alltid.

Hur klär sig egentligen det yngre gardet nuförtiden? Tattilueringar, sladdar i öronen och mössan bakåfram. Usch, säger jag bara. Själv gör jag mitt bästa för att hålla uppe stilen och elegansen, men det kräver ingen större ansträngning när man liksom har det i blodet som vissa av oss har. Hasse Ekman hade det, Karl Gerhard likaså. Sten-Bertil Tååb och Lasse Lönndahl kan också räknas in i sällskapet, men sen är vi inte så många fler. Möjligtvis Anders Gernandt också, men han pratar så konstigt så tusan vet om han platsar.