smilinggayman

Fick höra häromdagen att jag hade rabarbersvaj. Jag antar att det betyder att jag har en mjuk och följsam gång när jag svassar fram genom stadens trevliga kvarter, de så kallade glädjekvarteren.

Alltid ett charmigt leende i mungipan, alltid en blick med sug i. Vissa hävdar att jag har skjuts i min personlighet. Nåväl, det är inte jag man att bedöma, men det kan jag nog säga att det stämmer utan att skryta. Idag mår jag prima! Jag är en riktig primör.

Fabror Melins torg, vad är det för trams? Fabror Melker heter han ju. Jag tror förresten Pälle Strångert heter Melker i andranamn. Per Åke George Pälle Melker Hasse Nasse Stig Åke Gösta Bernhard Strångert Johansson af Trolle-Ljungby. Eller nåt sånt.

Jag brukar strosa runt om kvällarna. Glutta i fönstren och prutta i...nä, vad säger jag? Och förresten är det inte mitt fel utan raggmunkens på L´Orient.

Det var så konstigt...när jag stod och väntade på bussen var det som att det kom en liten...ja, vad ska jag kalla det?...jo, som en liten puff!

Jag tänkte inte mer på det utan njöt vidare av tillvaron.

Men sen...herrejistanes...denna odör som omringade mig. Outhärdligt!

Måste varit något avloppsrör som sprungit läck. Så imorgon är det jag som skriver brev till kommunen och klagar.

Hjälp - katten stirrar på mig!

Men här finnns ju ingen katt. Nää...men om det fanns!

Ha ha ha...

Mörkrädd har jag aldrig varit, däremot lite småskrajsen för mörkret. Men jag ger mig ut på stan, kväll efter kväll för att se vad den har att erbjuda. Brukar inte vara så mycket i ärlighetens namn. Så jag tror jag går hemåt. Hem till monstret under sängen - som jag INTE är rädd för, vill jag påpeka...

Ibland när jag sätter mig ner och blundar kan jag liksom känna in rummet, läsa av stämningar och förnimma saker som andra inte förnimmer. Eller så somnar jag, det är vanligast.

Tanneforsgatan - det är mitt andra hem. Eller tredje. Eller fjärde, när jag tänker efter. Institutet räknar jag inte, men sen kommer Trädgårdsförseningen, Stora Lars-parken, Gylden-torget, utanför Stora hotellet, L´Orient när det är raggmunk, Drottningbasaren och Trädgårdstorget. Och efter detta kommer Tanneforsgatan. Nummer två alltså.

Uj uj uj...den där julmaten var inte nyttig den. Känns som jag gått upp minst tio kilo. Och det är inte så konstigt för det har jag ju. Bältet spänner och skjortkragen stramar. Häromdagen sa Danne Stråhed:

- Håll i byxorna!

- Varför då, frågade jag.

- Dom smiter!

 

 

Elegant, javisst. Charmant, aldrig trist. Ingen dysterkvist. Alltid på språng. Sök mig i gränder och prång, men du finner mig icke för jag har redan gått. Jag lever i färg, aldrig i grått. Har klass i stort och smått.

Varje morgon, varje dag. En man med stil - det är jag.

Det är märkligt, man ser aldrig några bussar på bussterminalen längre. Igår satt jag och väntade en timme på 201:an men förgäves, för inte dök det upp någon buss inte.

Som tur var fanns det en säng som såg riktigt inbjudande ut, men ack vad jag bedrog mig. För när jag lade mig märkte jag att den var jätteobekväm. Så det vara bara att klä  på sig och gå hem.

...ensam och allena, mager om bena. Håret kammat i bena, i timmen den sena.

Jag funderar över livet, hur det blev och hur det inte blev. Som det här med Biggan. Det gick lite snett. Men jag har inte gett upp! Imorgon är det jag som går till Sandströms och köper en ny slips, och sen...ja, där tog planen slut...

Jodå, så atte...här sitter man som en kung och mår som en prins. Vad var det nu han hette, prinsen av Monaco. Albert va? Och så var det Stephanie och hon den andra. 

Här hemma har jag hört rykten om att Bernadottarna vill ha in mig vid hovet, åtminstone är det vad Jocke Luring brukade säga, men jag trivs bättre här i Linköping. På en bänk i en park i en stad.

Oj oj oj...det där med Oktoberfest var nog inget för mig. Jag känner mig helt snurrig. Det påminner mig om när vår herrklubb hade oktoberfest 1989. Det var jag, Danne Stråhed, Jocke Luring och Pälle Strångert som skulle ha fest i oktober med tema togaparty. Tydligen skulle man ha underkläder under lakanet, men den informationen nådde inte riktigt fram till mig. Nä, det där med oktoberfest är inget för mig.

Jag har gått och funderat på att lämna in en rad på Stryktipset, men det har inte blivit av. Man vill ju inte bli en sån där spelmissbrukare. Nej, jag fortsätter att hålla mig till Bellmanlotteriet...

Japp, här har jag det bra. Jag kan känna kaffedoften i näsborren och har full uppsyn över vad som händer på terminalen. Jag spejar och spanar - och äter bananar. Bananer.

Idag fick jag höra att jag är en pösmunk av en elegant kvinna som passerade förbi. Hon fann min lekamen motbjudande, sa hon.

Vissa säger pösmunk, andra säger lebeman. Det är bara två sidor av samma mynt. 

Men mynten håller ju på att försvinna i det kontantfria samhället så vad återstår då? Lebemunk måhända? Ja, det låter bra. Jag är en lebemunk och jag är stolt!